Underkastelsen fem år efteråt

Underkastelsen hade premiär 2010. För mig handlade det om att lägga fram tydliga bevis på att de hundratusentals kemikalier vi dagligen använder orsakar skador på såväl miljö, djur som människa. Vi använder 500 miljoner ton kemikalier av olika slag. Med hjälp av en rad forskare och professorer från många olika länder visade filmen hur de kemiska ämnen som vi dagligen möter kan lagras i kroppen och dessutom föras över till våra barn. Det handlar om de bekämpningsmedel som används i jordbruket (PCB, dioxiner), om mjukgörare i plaster (ftalater, Bisfenol A), om flamskyddsmedel (PBDE) och ytaktiva ämnen (PFOS, PFOA) och mycket, mycket mer.
Normalt skyddar placentan, moderkakan, barnet från skadlig påverkan under fostertiden. Så inte med kemikalierna, de går med blodet, passerar placentan rakt över till barnet och lagras där. Filmens undertitel löd ”Till de oföddas försvar”.
Efter att filmen visats på biograf och i SVT skänkte jag den till FN, som ordnade en mängd visningar runt världen, USA, Europa, Asien osv. I Kina översattes den till de båda huvudspråken och filmens guide, professor Åke Bergman, anställdes av Shanghais universitet som rådgivare i Kinas uppbyggnad av en mer medveten strategi när det gäller kemikaliernas hantering.
Forskningen om kemikaliernas påverkan har sedan premiären accelererat, allt fler bevis på kemikaliernas skadliga effekter och påverkan på oss har bevisats. I filmen berättar en professor om att det ytaktiva ämnet PFOS sprids runt jorden och inte är nedbrytningsbart. Då fanns det inga data jag kunde lyfta fram från Sverige, nu kan jag det. PFOS hittades i vattendragen och eftersom det förekommer i brandmännens släckningskemikalier trodde man att det runnit ner i sjöar i närheten. Det handlade då om en och annan sjö. Idag har man data från över 500 vattentäkter där det återfinnes. Det var alltså inte bara brandsläckarskummet som var orsaken…Vi har det i dag i vårt dagliga dricksvatten. Ämnet finns överallt.
I filmen berättar forskaren Theo Colborn (som nyligen avled i hög ålder) om de mest förödande effekterna av kemikalierna, ”endochrine disrupters”, dvs. ämnen som i mycket små doser påverkar hormonsystemet, djur och människors. Detta sker vid doser långt, långt under de få gränsvärden som finns. Colburn berättar i filmen om den kraftiga ökningen för det vi kallar välfärdssjukdomar.
På de fem år som gått sedan premiären, då många ville avfärda effekterna som nonsens, har flera  sjukdomar kunnat bindas till kemikalier i vår miljö, som diabetes, ofruktsamhet, dålig sädesvätska hos män, prostata- och bröstcancer, hjärtsjukdomar,  skador på immunsystemet, fel på könsorganen (kryptorkism, hypospadia), sjuklig fetma, diffusare neurologiska symptom som ADHD, inlärningssvårigheter och lägre IQ. Med mera.
Nu handlar det inte längre om att finna bevis och redovisa dessa. Nu rusar kostnaderna iväg för sjukvården för att ta hand om alla dessa sjukdomar. Man försöker sätta ett pris på vad det intensiva vardagliga handhavandet av kemikalierna kostar oss. Det är självfallet svårt att isolera dessa kostnader. Men säj att bara 20% av sjukdomarna skulle ha med kemikalierna att göra så kostar det för Europa idag ca 1 miljard kronor. Det finns andra beräkningar som hamnar betydligt högre.
Oavsett svårigheten att fastställa en exakt summa så har kemiindustrin inriktat sig på att sätta stopp för EU:s försök att kontrolla kemikalieanvändningen. Alla de stora kemibolagen har med påtryckningar, uppvaktningar och överklagande av EU:s beslut försökt sabotera en framtida lagstiftning. Man har redan lyckats försena beslutsprocessen med flera år.
Nu är ansträngningarna att stoppa en radikal lagstiftning än intensivare. Det beror på att 2017 ska enligt planerna Frihandelsavtalet med USA sjösättas. Får man igenom detta frihandelsavtal blir det nästan omöjligt att driva en lagstiftning för EU om kemikalieanvändningen. Frihandelsavtalet handlar bl.a. om att utplåna skillnaderna mellan EU och USA när det gäller regler och lagar. Kemikalieindustrin hoppas vinna för att kunna diktera villkoren i ensamt majestät.
Ingen annan del av näringslivet har en så stor lobbygrupp i Bryssel som kemikalieindustrin. Skulle dom lyckas i sitt krig mot EU kommer våra barn att vara i händerna på Kemikalieindustrin.
Detta får inte hända.