SVT och Klasskampen
I helgen såg jag en film på SVT som handlade om en representant för den gamla, vittrande Överklassen i Stockholm, ”Riddaren på Strandvägen”. Där fanns Riddaren själv omgiven av det fina folket, döda och nu levande, som byggt vårt land, som det brukar heta, i alla fall när de själva får ordet. Det bugades och bockades för alla de stora, mäktiga representanterna för Överklassen, med bas i familjen Tarras Valberg.
I en lång sekvens får vi följa ”Riddaren” i den stora lägenheten på Östermalm, fylld av ädla möbler och porslin från tidigare århundraden, när han ingående undervisar i vett och etikett vid det fint dukade matsalsbordet, hur man håller i såväl gaffel som kniv, regler viktiga att iaktta och följa.
I min film ”Själen för fan” berättar jag om villkoren för vanligt folk i dag, som har allt svårare att få mat på bordet och pengarna att räcka till de allt högre hyrorna. Detta i ett samhälle där Pengar och Rikedom kommit att dyrkas som livets mål och centrala värde.
När jag erbjudit SVT att visa ”Själen för fan” har jag fått ”Nej Tack” från tre olika avdelningar på SVT. Därmed har SVT blåst liv i den slumrande klasskampen när man bestämt sig för att ställa sig på Överklassens sida och föra dess talan.
När man fått ”Nej tack” så drabbar det inte bara en själv som upphovsman utan också de medarbetare man haft till sin hjälp. För att inte tala om alla medverkande framför kameran. Kanske kändes detta ”Nej Tack” extra mycket eftersom musiken gjorts av Ulf Dageby, det blev hans sista film han gjorde musiken till. Vårt samarbete sträckte sig över 40 år och ett dussin filmer! Från ”Ett anständigt liv” till ”Själen för fan”.
Jag påminns ständigt om hur viktigt arbetet med Folkets Bio varit för Yttrandefriheten, hur hade situationen för dokumentärfilmen annars sett ut? Folkets Bio möjliggjorde, rent av skapade, den flod av mångfaldigt belönade dokumentärfilmer som under årens lopp kommit till uttryck tack vare Folkets Bios existens och arbete. Utan Folkets Bio hade dokumentärfilmen på Vita Duken bara utgjort en liten rännil. För ”Själen för fan” har Folkets Bio varit en garanti för min yttrandefrihet, ja, faktiskt för alla mina filmer.
Under många år anmälde jag mina filmer till olika filmfestivaler runt jorden. Det kom att bli den stora festivalen i Berlin som jag fäste mig särskilt vid. Gång på gång, med film efter film, blev jag inbjuden dit, inte mindre än 7 gånger. Men mina filmer förde mig också till en rad olika länder, inte bara i Europa utan jag fick se en stor del av vår värld, från USA till Japan. Inbjudningarna blev inte bara en bekräftelse på att mina filmer fungerade publikt utan gav mig också en chans att se världen och uppleva alla de olika kulturer där film var ett viktigt uttryck för vår tid och yttrandefriheten i sig. Mina filmer blev sedda, inte minst då i Berlin. Som krönet på alla dessa år belönades jag av EFA med ”Felix Award” 1993, Europas svar på USA:s ”Oscar”, för bästa dokumentärfilm.
Men med tiden och årens gång förändrades förhållandet till vad film var för något, festivalerna upphörde mer och mer att tala allvar till fördel för den film som i första hand var underhållning. Plötsligt öppnade festivalen i Cannes, som en gång tillkom för att hylla den Europeiska spelfilmen, dörrarna för den amerikanska filmens intåg. USA behövde Europas filmfestivaler som marknadsföring och reklam. Jag minns hur Aki Kaurismäki med sin nya film tackade nej till inbjudan i protest. Och jag tröttnade. Sista gången att besöka en festival var i Tyskland 2010 med min film ”Underkastelsen”. Då hade jag rest runt med mina filmer sedan 1985, i 35 års tid och förstod att nu hade den marknadsanpassade filmen tagit hem spelet. Publiken finns här hemma, tänkte jag. Men jag minns med tacksamhet hur en liten underjordisk festival i Turkiet i sin kamp vågade visa ”Terrorister” men dit kunde jag aldrig resa.
Mina filmer har genomgående distribuerats av Folkets Bio men många, film efter film, har också visats i SVT och ofta samlat en stor publik.
I 40 år innehade jag publikrekordet för den mest sedda dokumentärfilmen på bio, nämligen ”Ett anständigt liv”. Det slogs nyligen av ”Den sista resan”. Den publik som kan se mina filmer på Folkets Bios biografer är begränsad eftersom Folkets Bio inte finns överallt i hela landet. Därför är det viktigt för mig att också SVT visar filmerna, liksom alla andras.
Mina filmer har tillkommit under 60 år och under olika förhållanden och av olika skäl. Min senaste och förmodligen sista film ”Själen för fan” bygger i princip på och har sin förutsättning i alla mina tidigare filmer, jag hade inte kunnat göra den utan denna förhistoria. Det är därför jag har särskilt svårt att förstå varför just ”Själen för fan” inte duger och inte skulle gå att visa i SVT.
