Ojämlikheten världens sjukdom

Någon på SVT har bestämt att min film ”Godheten” nu kan visas i en av de ordinarie kanalerna. Nu är den uppenbarligen inte farlig längre. Det som inte fick säjas då kan säjas idag.

Ett av temana i filmen är den ökande ojämlikheten och de skador den tillfogar samhället och dess medborgare. Men sedan de tre år som gått, efter filmens biopremiär, har sakernas tillstånd bara förvärrats.

1% av världens befolkning äger 50% av världens rikedomar. I en enda buss skulle de rikaste få plats, de som äger lika mycket som jordens allra fattigaste. Det handlar om 67 personer. Hur ska man kunna ta in dessa fakta utan att tänka att världen är galen?

Ojämlikheten ökar inte bara inom länderna (Sydafrika har t.ex. den mest snedvridna inkomstföredelningen i världen) utan inkomstfördelningen mellan världens länder är skevare än nånsin. Fler länder blir rikare, andra står och stampar. I Sverige har antalet miljardärer fördubblats på 10 år, nu är de 150 stycken. Samtidigt som 10% av världens befolkning lever i extrem fattigdom, drygt 700 miljoner.

Den här utvecklingen har som en orsak: skräcken för en ny finanskris a la 2008. En åtgärd har för Europeiska Centralbanken varit att sänka styrräntorna till historiskt låga nivåer och därmed gödsla det finansiella systemet med allt mer ”billiga” pengar. Låga räntor eldar på efterfrågan och sänker företagens kostnader. Folk och företag lånar som galningar, bankerna kastar pengar efter kön av bostadsköpare och företagen frestas att satsa på allt riskablare projekt.

Den här politiken är långt ifrån riskfri. Vad händer t.ex när räntorna åter stiger? Kan folk och fä betala sina lån? ”Låga räntor sår frön till framtida kriser”, säjer professor Ester Faia vid Goethe-universitetet i Frankfurt. ”Ju längre period som räntorna är låga, desto större blir de långsiktiga riskerna”, fortsätter hon. I allra värsta fall bäddar åtgärderna, som var till för att undvika en ny kris, istället för en ny och än större framtida kris.

”Den expansiva penningpolitiken har blivit som en enorm lugnande napp för finansmarknaden att suga på”, säjer storbanken Cities globala chefsekonom Wilhem Buiter. ”Företag har kunnat låna för mycket och till löjligt låga räntor, beroende på dåligt omdöme hos både låntagare och långivare.” Han menar att häften av alla banktjänstemän i USA är så unga att de inte ens upplevt en hel räntecykel och därför saknar erfarenhet. ”Marknadsaktörerna tycks tro att om räntan är låg så är risken låg. Men det stämmer inte. Marknaden har en felaktig verklighetsbild”. Buiter oroar sig för Sveriges hushåll vars höga skuldsättning ”förr eller senare kommer att leda till en finansiell kris. Men politikerna tycks ha somnat…den kraftiga prisuppgången talar för att ni har en bubbla på bostadsmarknaden. Hela situationen är så förutsäjbar att den bara kan sluta på ett smärtsamt sätt.”

”Vi har gått tillbaks till 2008 igen”, konstaterar författaren till boken ”Simma med hajar”, Joris Luyendijk. ”Hur många gånger har vi råd med det,” frågar han samtidigt. Han ifrågasätter finansvärldens moral: ”De har svalt en myt om att alla vill vara som de och att de är bättre än alla andra”. Ett nytänk måste komma från politiskt håll.

Under tiden visar statistik från SCB att hushållens skuldberg fortsätter växa i snabb takt. Finansinspektionens generaldirektör Erik Thedeén konstaterar att ”det fortsätter åt fel håll”. Han menar att ”situationen är olycklig. Erfarenheter från tidigare finanskriser har visat att det är bra att kunna dra ner volymen medan partyt är i gång”. Professor Lars Jonung och doktor Fredrik Andersson vid Lunds Universitet menar båda att Sveriges ekonomiska politik måste ändras ”för att undvika en ny krasch”. De hävdar att ”Banksystemet har blivit så stort att det har negativa effekter på samhällsekonomin. Gör vi inget nu får vi acceptera att återkommande krascher är en del av den nya ekonomin eller så krävs en omläggning av både penning- och finanspolitiken.” Den före detta brittiske ministern Vince Cable instämmer i kritiken enligt SvD. Cable var en av de få som förutsåg krisen 2008. ”De stora bankerna har blivit ännu större efter krisen, too-big-to-fail.” Han menar att man struntar i kopplingen mellan ”alltför stor finanssektor och svag ekonomisk utveckling”. Politikerna måste bli tuffare och ”syna bankernas bluff”. Nå, men vad säjer då Europeiska Centralbankens chef Mario Draghi? Jo, han öppnar för fler stimulanser! SEB:s chefsekonom Robert Bergqvist kvittrar glatt: ”När Centralbanken sträcker ut handen och säjer: ”Vi gör mer” då blir det en lättnad för aktiekurserna”…

Tidigare engelska centralbankschefen Mervyn King och den amerikanske universitetsprofessorn Marvin Goodfriend presenterade nyligen sin rapport om vår Riksbank och den politik man fört. Kritiken är svidande. Utredarna kritiserar den förda räntepolitiken som ”riskerar skapa en artificiell bomb i svensk ekonomi”. Det finns ingen enkel medicin som t.ex. sänkta räntor, för att åstadkomma en höjning av inflationen till de efterstävandsvärda 2 procenten. ”Det går inte att mekaniskt styra inflationen. Man ska inte låtsas att man vet vad man gör”, konstaterar utredarna syrligt…

Andreas Cervenka, som medverkar i ”Godheten” skriver i en av sina krönikor: ”För direktörer blir det fullt rationellt att fatta beslut som gynnar aktieägarna och dem själva på bekostnad av alla andra, inklusive framtida ägare. Plötsligt handlar företag inte om att skapa värden för alla utan om att omfördela värden. Välkomna till finanskrisen.”

En radioröst på ekonominyheterna når mig med budskapet att ”svensk ekonomi lyckas bäst av alla”, kanske är vi till och med, fortsätter rösten: ”bäst i världen”. Jaha, vad är det för måttstock man använder då? Jag läser nämligen samtidigt om näringslivets krav på att lägstalönerna måste sänkas. Nu är de dryga 12.000 som ingånglön. Med flyktingkaoset som argument hävdar man att det viktigaste av allt är löner under 10.000 så att alla dessa flyktingar får jobb. Hur många jobb måste man ha då för att få in till hyra och mat? Naturligtvis är detta bara en illa dold attack på den svenska modellens kollektivavtal. Folk kommer bara att bli fattigare. ”Man kan leva på väsentligt lägre än det som är ingångslöner i Sverige i dag”, säjer extremt högavlönade Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne!

”Var sjätte svensk barnfamilj lever på en nivå som ligger under EU:s fattigdomsgräns. De med de lägsta inkomsterna har fått den minsta inkomstökningen”, fastslår en rapport från Försäkringskassan. ”Var tionde krona barnfamiljerna har att röra sig med kommer från familjepolitiken. Bland ensamstående med två barn handlar det om 25 % av hela den disponibla inkomsten.” Utan samhällets stöd skulle de gå under.

Samtidigt firar inkassoindustrin miljardvinster på svenskarnas ständigt stigande skulder. Nästan en halv miljon är registrerade hos Kronofogden. Ju mer vi lånar och köper på kredit, desto större växer sig inkassobolagen.

Den ökande ojämlikheten göder en allt tyngre brottslighet, vilket flera forskare visat. Häromdagen avrättades en 15-åring i en förort till Stockholm, en i en lång rad av brutala mord. Gängbrottsligheten har ökat drastiskt i arbetslöshetens och den växande fattigdomens spår. Hundratals mord har skett på öppen gata, ytterst få har klarats upp. Sverige har flera gånger fler skjutningar med dödlig utgång i Stockholm, Göteborg och Malmö än alla Nordens övriga länder sammantaget. Polisen står handfallen och begär ökade resurser…

Vi ser hur ojämlikheten ökar för varje dag. Samhället faller isär mellan de som har mer än de behöver och de som inget har, förutom skulder. Ojämlikhet dödar. Det är inte bara en titel på en av mina kortfilmer… Alltfler blir varse ojämlikhetens effekter.