Manifest för den Sanna Filmkonsten
Den sanna konsten känner inga regler och kräver absolut frihet.
Den sanna konsten solidariserar sig med det som aldrig blev sagt.
Den sanna konsten skyr de snusförnuftiga ideologiernas trashankar.
Den sanna konsten har alltid gjort de fattiga förmögna.
Den sanna konsten är aldrig förhandlingsbar.
Den sanna konsten har aldrig gått någons ärenden och alltid svikit sina välgörare.
Den sanna konsten talar alltid sanning.
Den sanna konsten har aldrig marscherat i takt.
Den sanna konsten har alltid gjort anspråk på allt eller inget.
Den sanna konsten befinner sig alltid i upprorets centrum.
Den sanna konsten skyr medlöperiets tusenfotingar.
Den sanna konsten ger den stumme röst och den svage muskler.
Den sanna konsten avstår aldrig från att lägga ribban högt.
Den sanna konsten hittar alltid sin publik.
Den sanna konsten är brottsligt lojal sitt uttryck.
Den sanna konsten kräver inga hängslen till yttrandefrihetens byxor.
Den sanna konsten vårdar sina vänner – men än mer sina fiender.
Den sanna filmkonsten kippar efter andan. Under trycket av marknadskrafternas lagar håller den på att förblöda. Konsumismen har brett sitt kvävande täcke över de egentliga upphovspersonerna och gett makten åt spekulativa producenter och marknadschefer. Den officiella institutionen på filmområdet, Svenska Filminstitutet, har reducerats till hantlangare åt det privata kapitalet trots att avsikten var den motsatta.
Den sanna filmkonsten har berövats sin ursprungliga och inneboende kraft, vilse som den är i stödsystemets djungel, klängande i konsulenternas lianer, spekulerande i efterhandsstödets storlek, avväpnad av monopolets enfald och industrins kassafixering, långt ifrån vad den skulle kunna vara om den slapp ut ur beroendets bur. Det kortsiktiga vinstintresset har krossat kinematografins förmåga att gestalta verklighetens djup till förmån för den stumma ytan och ögonblickets underhållning. Den sanna filmkonsten är inte lite löst prat, lika lite som litteratur eller teater.
1963 års Filmreform har havererat. Beslutet att överlämna makten åt de ekonomiska producenterna och reducera filmskaparna till betjänter är lika katastrofalt som det parodiska automatstödet som betjänar de redan kapitalstarka. Bristen på produktionskapital är en magnifik politisk fadäs, lika stor som accepterandet av biografmonopolets etablering.
Den sanna filmkonsten är den mest suveräna av alla konstarter, en syntes av alla hittills uppfunna uttrycksmedel, den enda konstart som totalt kan invadera våra sinnen och hejda hjärnans analyserande diktat, slunga oss in i framtidens kaos och tillåta oss att solidarisera oss med våra egna förutsättningar och villkor.
Vi måste rädda den sanna filmkonsten undan konsumismens kvicksand och dess slutgiltiga förstening i schablonernas snickerier. Det är vår plikt att förhindra att den sanna filmkonsten förtvinar i de gamla strukturernas fängelse. Vi måste återerövra kinematografin och överlämna den till dess egentliga ägare, fantasins uppfinnare.
Svenska Filminstitutet måste inför förstatligandet 2017, slutgiltigt och en gång för alla, kapa förtöjningarna till den kommersiella filmbranschen och driva verksamheten i sin egen rätt.
