Kampen

”med blod i mina skor…”
Ginsberg.

Under tio månader har jag försökt finansiera en spelfilm, som jag kallar ”Aftonland”, om en möjlig framtid för vårt land. Tidigare har jag gjort två spelfilmer med barn i huvudrollerna, ”Aftonland” var tänkt att bli en tredje film om barns situation, en trilogi helt enkelt. Jag har fått produktionsstöd från Svenska Filminstitutets konsulent Baker Karim. Det är ryggraden i den finansieringsplan jag arbetat med. Det är hos Svenska Filminstitutet man måste börja. Tidigare räckte det med att få ett produktionsstöd från Filminstitutet men nu går institutet in med högst 40-50% av en budget. Alltså måste man söka stöd på annat håll.

Film i Väst, där jag bor och där filmen ska spelas in, beviljade mig pengar, SVT likaså, kanske något förvånande efter ”Godhetens” öde. Betalkanalen CMore har också gått in.  Ändå fattades det produktionskapital.

Enda kvarstående möjlighet till finansiering var att söka hos Nordiska film- och tv-fonden med säte i Oslo. Men jag fick nej av fonden med ett egendomligt argument. Min film var för ”poetisk” svarar dess chef Kempi Pertinen hånfullt: ”den poetiska filmen” är inget för ”för en stor publik i Norden”. ”Poesi” hör alltså inte hemma på bioduken. Mina filmers ”poetiska” bildspråk har i alla fall genom ”Ett anständigt liv” (1979) räckt till ett publikrekord som än i dag står sig, ingen annan dokumentärfilm har haft en större publik på bio, sedan Arne Sucksdorffs ”Det stora Äventyret” (1953).

Om filmen avfärdats som alltför politisk, hade jag kunnat förstå det, eftersom den handlar om en familj, mamma, pappa, barn, vars hus ligger nära den vägspärr som upprättats i ett tänkt ockuperat Sverige och reser frågan hur vi skulle reagerat om det som händer nu, låt oss säja i Ukraina, skulle bli en del av vårt framtida öde. Är det ”poesi”?

Dessutom ansåg fonden att min distribution var otillräcklig, trots att Svensk Filmindustri, ska distribuera filmen. SF har 85% av marknaden…Jag överklagade det egendomliga beslutet och återkom, nu med ett Letter of commitment från Cinema Management Group i Hollywood, som garanterade filmens distribution i USA.  ”I am pleased to confirm that we are delighted to be your distribution partner in the United States /…/ As you know we have handled the Oscar nominated feature GASLAND, a very thought provoking, poetic film /…/What the world needs now is quality films that have a vision, a vision you have expressed so beautifully and powerfully over the years with films such as “HOTET”, “TIDEN HAR INGET NAMN” and many others.” Men fonden tog inte ens upp ärendet till förnyad behandling. För liten distribution?

Samtidigt behövde Svenska Filminstitutet en fullständig finansieringsplan för att garantera sitt produktionsstöd. Jag svarade då att det som fattades skulle jag finansiera själv ur egen kassa. Efter en vecka drabbas jag av ”eftertankens kranka blekhet”. Jag hade ju redan satsat mitt arbete, manus, regi, klippning, administration och produktion till ett värde av en och en halv miljon. Hur skulle jag då kunna satsa ytterligare nästan en miljon? Jag skulle vara 77, kanske 78 år vid filmens premiär. Tänk om det saknades pengar till filmens färdigställande! För att betala räkningarna på min senaste film ”Godheten” hade jag tvingats sälja min övernattningslägenhet i Stockholm. Nu har jag ingenting mer, ens som säkerhet.

Jag kontaktar produktionsbolaget Motlys i Norge. Producenten Thomas Robsahm finner manuset ”verkligen fint” men för att Motlys ska kunna vara samproducent måste en del av arbetet med filmen göras i Norge. Jag måste uppfylla kriterier på en poänglista och samla hop minst 10 poäng för att Norge ska kunna engagera sig. Om jag t.ex. förlägger ljudarbetet till Norge, så får jag 3 poäng. Men ljudarbetet ska jag göra hos Roy Andersson med Owe Svensson i mixen, som satsar dessa resurser i filmen. Likaså med musiken. Jag har redan vidtalat en kompositör, Adam Wiltzie. När jag går igenom kravlistans poäng inser jag att jag aldrig kan få ihop 10 poäng i denna mycket svenska film.

Jag läser igenom EU:s broschyr om Crowd funding, dvs ett system där privatpersoner satsar mindre belopp i produktionen mot att de får se filmen i förväg. Jag inser att denna väg är oframkomlig för mig, jag måste i så fall anställa någon som sköter detta. Jag har redan en gång provat sponsring. En person arbetade med detta och fick ihop så mycket kapital som motsvarade personens lön, inget blev över till produktionen… Micke Persbrandt, som ska göra Fadern i filmen, försöker på sitt håll intressera några av sina kontakter, hittills utan att lyckas.

Jag ställs inför beslutet att lägga ner filmen. Efter en sömnlös natt inser jag plötsligt hur mina tidigare filmer nästan alla varit resultat av nästan ingen finansiering alls, utan tillkommit mot alla odds, ur hand i mun. Alltid med ett kollosalt trixande i alla led och med stora uppoffringar från såväl team, som min familj och mig själv. Jag har aldrig tillhört någon filmbransch. Jag har alltid satsat mitt arbete i mina filmer, manus, regi, klippning, produktion, för att kunna ”äga” och ”bestämma” över filmerna. Jag har aldrig tagit ut någon ersättning för mitt arbete, utan överlevt på andra jobb, min konstnärslön och senare i livet min pension.

Redan när vi gjorde ”Dom kallar oss mods” på filmskolan finansierades den genom att vi slutade på skolan men begärde av rektor Rune Waldekrantz att få disponera de medel som skulle använts på vår utbildning om vi gått kvar. Det fick vi märkligt nog, den vänlige rektorn var väl glad att slippa oss bråkstakar. För de pengarna gjorde vi filmen, dvs vi spelade in och klippte fram en visningsbar version av filmen. Svenska Filminstitutets vd Harry Schein såg vad vi gjort och tyckte den var intressant och bekostade färdigställandet. Ingen distributör ville dock ta sig an filmen. En visning arrangerades för alla distributörer och en enda distributör nappade, en porrfilmsdistributör, Pallasfilm, i vars regi filmen nådde biografen. Filmen, som ingen ville ha, blev en succé.

Ingen kan förutse en films framgång, hur professionella filmbranschens aktörer än anser sig vara. Jag bestämde mig för att aldrig mer utsättas för den nonchalans och likgiltighet, den byråkratiska hierarki, som branschen utgjorde, och som jag fått inblick i. Tillsammans med några kamrater startade vi Folkets Bio för att ha ett forum med egna biografer, som vi själva kunde kontrollera och bestämma vilka filmer som var värda att visas. Yttrandefrihet var ett av de grundläggande målen, gemenskap det viktigaste. ”There must be those among whom we can sit down and weep and still be counted as warriors”, som poeten och essäisten Adrienne Rich skrev.

När jag bedömde vår plattform som stabil, började jag med den film som kom att bli ”Ett anständigt liv”. Helt utan pengar. Filmen måste bara göras, drogerna höll på att ta livet av de jag lärt känna i mods-kretsarna, i första hand Kenta och Stoffe och deras polare. Under tiden vi spelade in ”Ett anständigt liv” livnärde jag mig genom produktionsledarjobb som försörjning. När jag fått ihop lite pengar köpte jag råfilm. Fotografen Pelle Källberg och jag blev ett tvåmannateam där jag väntade med att filma tills Pelle blev klar med sina reklamfilmsjobb, som han i sin tur försörjde sig på. Jag väntade ut honom. På sina jobb fick han ofta frågan vad han annars jobbade med. Han berättade då vad vi höll på med. Då fick han överblivna råfilmsrullar som stöd till vårt arbete. Utrustning, dvs. kamera, ljus och ljud, fick vi låna från en kompis, den alltid solidariske Stefan Hencz, som orubbligt stödde oss. Så höll det på. När vi såsmåningom klippt ihop en version visade jag den timslånga versionen för Nils Petter Sundgren, som då på SVT hade ansvaret för dokumentärfilm. Jag fick hans gillande och lite pengar. Slutarbetet fick jag ansöka om hos Svenska Filminstitutet. När filmen skulle ha premiär hade Folkets Bio förlorat sin biograf men SF, Svensk Filmindustri, lovade mig en vecka på biografen Sture, som då låg vid Stureplan. OK, en vecka bättre än ingenting, tänkte jag. Men filmen gick i ett år, till en början för utsålda hus med föreställningar kl. 1, 3, 5, 7 och 9, något som var ytterst ovanligt på 70-talet. En dag tog jag en plastpåse sedlar med mig och gick upp till Nils Petter Sundgren på SVT och betalade tillbaka vad jag fått av honom, jag ville äga filmen själv.

-Nej, det går inte, sa Nils Petter, vi har inga sådana konton.

-Gör vad ni vill med pengarna, ge dom till nya filmare, min film behåller jag.

Sen gick jag. Heder åt Nils Petter som aldrig gjorde sak av detta. Alla andra som hjälpt mig med produktionen fick procentuella andelar av intäkterna.

Jag fick pengar över och kunde göra den film jag länge drömt om att göra. Jag slapp gå igenom den formella ansökan om produktionsstöd hos Filminstitutet, som tar sådan kraft. Det blev ”Naturens hämnd” (1983). Jag kunde börja filma utan att först fråga någon om pengar. ”Har du bara börjat har du kommit halvvägs”, som den grekiske filosofen så insiktsfullt sa. Vi kom en bra bit på inspelningen men sedan tog mina pengar från ”Ett anständigt liv” slut. Hur skulle jag nu göra?

För att färdigställa filmerna har jag ibland sökt kapital på alla möjliga ställen utanför filmbranschen, från olika institutioner, från Stockholms stad, från Konstnärsnämnden, stipendier osv. För att komma vidare med ”Naturens hämnd” ansökte jag hos Naturvårdsverket om pengar, 100.000 vad jag minns, det var mycket pengar på 80-talet. Men eftersom jag inte trodde att Naturvårdsverket skulle ställa sig bakom min mycket kritiska film skrev jag ett synops som jag trodde verket skulle gilla, positivt, berömmande om verket  osv. Då fick jag pengar, vem vill inte höra att man är bäst? Naturvårdsverket blev dock efter att ha sett filmen synnerligen förargat och krävde pengarna åter! Jag hade ju inte gjort den film jag beskrivit i min korta ansökan…Filmen fick sin premiär: ”En ny sorts film har fötts”, skrev SvD. Det positiva mottagandet gjorde väl att Naturvårdsverket inte tog till lagliga medel för att återta vad jag fått.

Detsamma gjorde jag på ”Det sociala arvet”, tredje delen av mods-trilogin. Jag sökte pengar från de sociala institutionerna så att jag kom så långt att jag kunde visa en arbetskopia för Filminstitutet och få medel till filmens färdigställande. Men Socialstyrelsen, som jag skrev till, var på sin vakt och sa nej. (Jag hade vid den tiden avslöjat min ”Robin-Hood-taktik” dumt nog i en intervju.)

Vid ett annat tillfälle, när jag inte hade några pengar, inträffade en för mig ytterst allvarlig incident. Mitt laboratorium, Film-Teknik, hade en medarbetare som istället för att enligt avtal lagra mina negativ istället kastade dem i en container. Kanske det värsta som kan hända en filmare. Jag fick ett stort skadestånd som jag använde för att göra filmen ”Samernas land” (1994). Annars hade det inte blivit någon film. Tillfälligheternas spel…

Andra gånger har jag ansökt om produktionsstöd från början – men då alltid för lite, så lite att jag bedömt att Filminstitutet inte ska kunna säja nej. Utan istället ge mig produktionsstöd. När jag gjorde min första spelfilm, ”Goda människor” (1990) bestod teamet av bara 5 personer. Anledningen till det lilla teamet var förstås att försöka göra filmen så billigt som möjligt för att ö h t få göra den!  ”Räcker verkligen 3,5 miljoner?” frågade mig Filminstitutets vd Klas Olofsson, när beslutet om institutets medverkan fattades. Han hade inte alltför stor erfarenhet av filmproduktion. ”Oh, ja”, sa jag, medveten om underfinansieringen som jag var: jag ville ju bara komma igång med inspelningen. Pengarna tog förstås slut. Jag var tvungen att åter söka hos Filminstitutet igen, men då hade jag i alla fall en film! Jag fick påfyllning av den hygglige Olofsson, en generositet som idag är utesluten.

Till min andra spelfilm, ”Jag är din krigare”, (1997) hade jag en dubbelt så stor budget som ”Goda människor”. Alla avrådde mig från att filma med barn och djur framför kameran, särskilt som filmen var väderberoende och utspelade sig under alla fyra årstiderna… Det gick åt tre somrar och två vintrar, totalt 120 inspelningsdagar, innan jag hade de bilder jag behövde. Naturligtvis tog pengarna slut. Jag hade då flyttat från Stockholm och en enträgen uppvaktning av Mariestads kommun resulterade så småningom i att jag kunde färdigställa filmen – efter att jag tvingats sälja mitt hus.

Vid ett annat tillfälle hade jag från Svenska Filminstitutet fått pengar till att arbeta fram ett manus. Jag arbetade ett år med manuset och fick såsmåningom också ett positivt produktionsbeslut. Jag hade då gjort flera research-resor till norra Sverige eftersom en person i manuset skulle ha samisk bakgrund. Under en av dessa resor inträffade den förfärliga Tjernobylkatastrofen med sitt cesium-regn över Lapplands samebyar. Jag tänkte att detta var alltför absurt, att stå med pengar till en spelfilm när jag stod som vittne till den katastrof som utspelade sig framför mina ögon. Jag bestämde mig snabbt för att göra en dokumentärfilm istället om följderna för den samiska kulturen. Det blev ”Hotet/Uhkkadus” (1987).  Det beslutet har jag aldrig ångrat. Men Filminstitutet krävde mig förstås på besked varför jag inte sagt ett ord om mitt beslut. Tack och lov blev filmen enormt uppmärksammad i USA och jag inbjuden av det amerikanska Filminstitutet för en mini-turné med mina filmer. Jag blev tack och lov inte återbetalningsskyldig.

Så där har det sett ut vid finansieringen av mina filmer, ständiga tillfälligheter och krumbukter… Av en tillfällighet läser jag i tidningen att Ruben Östlunds film ”Turist” kostat 36 miljoner. Hur han fått tag på den summan är mig en gåta. Jag har fått tag på drygt 7 miljoner.

Under 90-talet blev det omöjligt att finansiera en långfilm om inte Sveriges Television var medfinansiär. Jag skrev ett synops till en ”Sverige-film”, en dokumentär som skulle skildra ett Sverige i förvandling.  Jag fick den gången med mig både Filminstitutet och SVT. Men det tog lång tid för institutionerna att fatta beslut. När jag väl fick pengarna hade jag gjort filmen ”i mitt huvud” så många gånger att jag tröttnat på den, den långa väntan under finansieringsperioden tog död på entusiasmen, till slut såg jag inga bilder framför mig längre. Men jag ville inte lämna tillbaka pengarna nu när jag väl fått dem. Jag ringde till Gunnar Carlsson som var den ansvarige producenten på SVT och frågade honom om jag kunde göra TRE filmer istället för EN med samma pengar. Han blev förstås överrumplad, tänkte en stund och sa sen ok, förutsatt att han fick se vad jag ville göra istället. Jag hade redan börjat filma så jag hade material att visa honom. Han godkände SVT:s medverkan i denna karusell. Det blev filmerna ”Skönheten skall rädda världen”(2001), ett porträtt av den Oscars-belönade filmregisören Arne Sucksdorff,  ”Gästgivargår´n” (2001), som handlade om det lilla gästgiveriet i den by till vilken jag flyttat (min enda ”feel-good-film” och en stor publikframgång). Den tredje filmen var långfilmen ”Muraren” (2002) om Thommy Berggren och konstens källor. Den belönades med en Guldbagge. Alla filmerna blev bra av ett enda skäl: jag fick vara ifred och göra mina ”poetiska” filmer efter eget huvud, utan att först kasta bort månader på ansökningshandlingar. Jag är Gunnar Carlsson tack skyldig för att han lät mig arbeta ifred.

När jag nu ser tillbaka på de villkor under vilka mina filmer tillkommit kan jag inte tycka annat än att det är absurt, att de ö h t gått att genomföra, att de blivit av. Under decenniernas gång har Svenska Filminstitutet, som påstår sig vara filmkonstens ställföreträdare på jorden, inrättat ett stödsystem som är så korkat att bara självdestruktiva personer kan lockas till filmkonsten. Här finns ett produktionsstöd som automatiskt utgår med sex miljoner bara man lovar göra en publikfriande flabb-komedi som vänder sig till den s.k. breda publiken; ett efterhandsstöd som bara utgår till den som haft störst publik, alltså samma publikfriande flabb-komedier. Ett distributionsstöd som, ja, ni förstår…

Så vad jag gör då nu med ”Aftonland”? Hur länge kan man hålla på att finansiera en film utan att man under tiden gjort filmen så många gånger i sitt huvud att den till slut dör inom en? Jag vet inte. På gatan möter jag en kamrat som säjer: ”Du, jag ska möta chefen för ett av våra största affärsbolag i nästa vecka. Ska jag fråga honom om han kan tänkas vara intresserad av att hjälpa dig med pengar till din film?” Jag har tidigare försökt att få pengar från näringslivet och alltid misslyckats, kastat bort tid på att vänta på nya ”nej” och ”nej”. Men vad ska jag svara? Jag hör mig säja: ”Så kul! Vad roligt, snällt av dig att fråga, tänk om det går!”
Sen skiljs vi.

När jag ser tillbaks så är det mer regel än undantag att jag haft en films ekonomi ordnad och klar innan jag börjat filma. Jag har bara börjat och finansierat filmerna efterhand. Men jag har aldrig tidigare stått inför en situation som så klart visar att min tid är utmätt. Detta blir min sista film. Det fattas pengar, kanske ett par miljoner. Vad ska jag göra? Jag vill ju göra filmen…

”Man kan inte vara en sann konstnär om man inte är emot sin tids samhälle”, sa Albert Camus.