En familj i skuggan av en statskupp

Eva Röse, Henrik Norlén, Peter Andersson, Joel Spira och Valter Skarsgård i Stefan Jarls intensiva och drabbande drama om krigets konsekvenser.

”En pojke trär smultron på ett strå. Strax därefter faller en bomb borta vid ängens horisont. I Stefan Jarls nya film ”Innan vintern kommer” utgör en svensk sommaridyll kulissen till ett krig. Det är morgonkaffe, skira pelargoner och en barnteckning på köksväggen. Och så pojken och hans häst, som rider genom landsbygden med stridsflygplanen dånandes någonstans i periferin. ”Innan vintern kommer” tar även med tittarna in i den stund när allt vänder, det ögonblick då några av kuppmakarna knackar på familjens dörr.”

https://www.etc.se/kultur-noje/det-ar-ett-satt-att-lata-oss-forsta

En trilogi – tre spelfilmer med barn i mötet med vuxenvärlden

av Cyril Hellman

Svenska Institutet beskrev i en skrift för några år sedan Stefan Jarl som ”partisan and poet/résistant et poète”. Stefan Jarl är en krigare och levererar konstant civilisationskritik genom sin konst.

I sina tre spelfilmer handlar det inte om narkomaner, samer, diskuskastare eller mjölkbönder. Här är krigaren barnet i harmoni med naturen och konflikt med den vuxna människan. I alla tre filmerna är naturen den runt Stefan Jarls husknut vid Kinnekulle och Vänern. Stefan Jarl har kvar det där ögat för naturen och dess rikedom som jag minns att jag själv hade som barn, där djurliv, träd och växter var något stort och vackert. Någon har sagt att som filmare är det jobbigaste man kan utsätta sig för att arbeta med barn och djur, just det är den röda tråden i den här trilogin. Även djuren är vackra, mänskliga skådespelare här. I Goda människor är det en falk, i Jag är din krigare en räv och i Innan vintern kommer en häst.

I Goda människor hittar pojken, spelad av Viggo Lundberg, en skadad falk. Han gömmer sig i skogen för att ta hand om den och den blir hans bästa vän. Kojan i skogen med falken blir verkligare än hans vardagliga liv. Han mer eller mindre bosätter sig i skogen undan vuxenvärlden och civilisationen och det är då han tvingas inse att friheten är en illusion. Det grundläggande temat är drömmen om frihet och människans komplicerade förhållande till naturen. Kompisen vill släppa falken fri med det vill inte pojken som ställs inför den grundläggande frågan i socialiseringsprocessen: var hör människan hemma? Mer och mer tvingas vi in i att acceptera de förhållanden och villkor som råder i samhället. Vi anpassar oss till vuxenvärldens spelregler samtidigt som våra drömmar om total frihet grusas. Falkens frihet är av en annan art än människans. Filmen slutar med att pojken gråter, ”jag vill inte bli stor, jag vill inte bli stor”. Vemodet gör grabben till vår hjälte nästan som Astrid Lindgrens berättelser, som Emil i Lönneberga och Pippi Långstrump.

Jag tänker också på filmer som Arne Sucksdorffs Det stora äventyret, Ken Loachs Kes, falken och Henry David Thoreaus bok Skogsliv vid Walden. Även i andra spelfilmen Jag är din krigare finns den här drömmen om att vi kan leva i samklang med naturen. En pojke, spelad av Robin Milldoff, tror sig se en indian på en klippa i ett stenbrott eller snarare han vill se indianen. Kanske är indianen en hallucination? Men indianen blir en förevändning för honom att stanna kvar i naturen. Det är en familjefilm som passar som matiné för tre generationer. Pojken avlägger ett löfte om att försvara naturen mot alla inkräktare. En liten räv blir hans följeslagare och med pilbåge, kniv och snaror tar han strid mot samhället.

Mikael Persbrandt gör sin första huvudroll på film liksom polisroll, inspelningen är bland annat omskriven i Persbrandts memoarer om hur han till Jan Malmsjös förtret spelar skjortan av honom. Men även Malmsjö är så klart bra i filmen. Filmen har ett nästan surrealistiskt drag med pojken som hamnar i fängelse hos en ondskefull plit spelat av Thorsten Flinck. Samtidigt handlar det ju även här om att se världen genom barnets ögon. Drömmen om paradiset i bibeln eller det socialistiska samhället där människor lever i harmoni med varandra.

I Innan vintern kommer, tredje filmens inledning, är vi nästan där i paradiset. En liten pojke, spelad av Wilhelm Abraham, trär smultron på ett strå, strax därefter faller en bomb borta vid ängens horisont. En svensk sommaridyll i Västergötland utgör kulissen till ett krig. Filmen är surrealistisk då tanken på kriget i en så svensk miljö framstår som så absurd men samtidigt är den ju fullständigt realistisk.

Jag som följt kriget i Syrien och Irak på plats vet att det är så här det ser ut på landsbygden där: små milisgrupper driver omkring och utsätter vanligt, hyggligt folk för ondska.
Det var samma sak i forna Jugoslavien och nästa gång kanske det sker i Sverige. Och det är förstås det aktuella kriget i Syrien som filmen för tankarna till. Vattnet i slutet av filmen i vars ände ett bättre liv kanske står till buds. Livet i filmen är vackert och heligt, ligustersvärmare, hästar, grisar och kor. Naturen i filmen är hotfull, åska ligger i luften, en hök hackar ihjäl sitt byte.

Men det största hotet är inte, som i de två andra filmerna, civilisationen utan själva människan som här är barbarisk och inte det minsta civiliserad. Som poeten Paul Valéry utryckte det ”människan är ett djur, instängd, utanför sin bur”. I den här filmen ett ont, hänsynslöst djur. Filmen är mörk precis som världen är mörk. Som en av de sista replikerna skriker pojken här ”jag ska döda er allihop!”
Det är en fulländad avslutning på Stefan Jarls spelfilmstrilogi, starkt ensembleskådespeleri med Eva Röse, Peter Andersson och Joel Spira, lysande foto av Philip Øgaard inramad av Armand Amars fantastiska musik.

När man jobbar med samhällskommenterande realism som jag menar att Stefan Jarl gör är hans mentor Arne Sucksdorffs motto viktigt ”det gäller att hitta den rätta balansen mellan poesi och sanning”. Med Innan vintern kommer lever Stefan Jarl upp till detta credo.

Cyril Hellman

Stefan Jarl om bakgrunden till “Innan vintern kommer/Dying days of summer”

               ”Kain var förste brottslingen.
                Sedan dess har det varit krig.
                Människan är ohygglig.”
                                                   Albert Camus

I en låda hittar jag en gammal badge med texten ”Stoppa kriget”, en sådan där knapp att fästa på kläderna. Hur länge har den legat där? Vilket krig avsåg den? Jag sätter den på min tröja. ”Innan vintern kommer” är en anti-krigsfilm. Sverige är idag förskonat från de levnadsvillkor under vilka många människor runt om i världen lever. Hur länge?

Filmen handlar om en familj som bor på landet med en son som har en vit häst, sonens bästa vän. En statskupp pågår sedan en tid i landet, familjen försöker leva som vanligt. En dag får man besök av några av kuppmakarna…

Det som Albert Camus skildrar i sin roman ”Pesten”, eller för den delen Imre Kertész i ”Mannen utan öde”, är inte konventionella historier utan snarare gestaltningar av ett tillstånd av en evigt föregiven tragedi, en slagsida i det mänskliga livet: människans existentiella grundackord av förlust, nederlag och ångest.

För mig går det en rak linje från Caravaggios ”David with the head of Goliath” över Goyas ”Disasters of war” till Victor Sjöströms ”Körkarlen” och Pär Lagerkvists diktsamling ”Aftonland” fram till verklighetens ”Castle Bravo”, som var amerikanernas kodnamn för den vätebomb man provsprängde över Bikini-atollen 1 mars 1954. Den var 1.200 gånger kraftigare än atombomben som fälldes över Hiroshima. Jag var då 12 år. Jag minns hur radion berättade om hur några fiskare brändes ihjäl på sin fiskebåt som var i närheten. Ingen hade varnat dem. Båten hette ”Lucky Dragon”… Sedan dess har jag varit rädd för att Kriget ska komma. Filmens första bild visar en vägspärr, som just bär namnet ”Castle Bravo”.

Ibland får jag höra att mina filmer är mörka. Jag menar att det bara är genom att utsätta sig för den dramatiska, ofta tragiska, dimensionen som vi kan lära känna oss själva och förstå vad empati och medlidande är. Eller med Henry David Thoreau: ”Något av tragedi, åtminstone ett visst ältande eller kanske en överdrift av livets tragiska sida, är nödvändigt för att ge kontrast eller relief åt bilden”.

Alla mina filmer handlar på ett eller annat sätt om barnets möte med vuxenvärlden. Barnet inför världen. Denna konflikt är ofta synlig i filmer från andra delar av världen. Alltifrån iraniern Abbas Kiarostamis ”Var är min väns hus”, till systrarna Samira och Hanna Makhmalbafs filmer till bröderna Taviani och bröderna Dardenne. Jag hade inte vågat göra min första spelfilm ”Goda människor” (1990) om jag inte sett ”Var är min väns hus”. Jag minns hur glad jag blev när ”Goda människor” blev inbjuden till en filmfestival i Iran. Man hade lagt ner mycket arbete inför visningen och låtit iranska skådespelare dubba replikerna. Tyvärr var jag själv inte där. Filmen vann ett fint pris, som jag fick hämta vid en ceremoni på Iranska Ambassaden i Stockholm, en låda med guldmynt. Jag har aldrig tagit reda på om de är äkta, för mig är de det.

”Innan vintern kommer” är på många sätt en tredje, helt fristående del i en trilogi där mina filmer ”Goda Människor” och ”Jag är din krigare” utgör del 1 och 2. Gemensamt för dem är att de alla har barn i huvudrollen, barn som skall bli vuxna, och vars gemensamma tema bäst sammanfattas av poeten och filosofen Paul Valéry: ”Människan är ett djur, instängd, utanför sin bur.”