Henning död

När telefonen ringer och jag får beskedet att Henning är död, fick jag en chock. Bara för 5 dagar sedan fick jag ett mail där Henning undrar om vi kan ses. Han är angelägen om att tala med mig. Jag svarar att jag inte kan omgående men att jag ringer så fort jag är i Göteborg. Beskedet om Hennings död kom emellan…

Vi har under årens lopp bibehållit en kontakt, jag har inte läst alla Hennings böcker men våra samtal kommer jag aldrig att glömma, som t ex den gången vi arrangerade ett berättar-seminarium tillsammans. Henning såg mina filmer och uppmuntrade mig ständigt och erbjöd mig stöd fler gånger än jag kan räkna.

När Henning förra året frågade mig om jag kunde tänka mig att dokumentera något han kallade ”sitt testamente” blev jag först tveksam, ja, rentav rädd inför en sådan uppgift. Jag kände det som en oerhörd ära att bli tillfrågad samtidigt som jag greps av stor osäkerhet inför allt vad Henning representerade för mig, hans enastående produktion, hans intensiva sociala engagemang och hans trofasta kamratskap. Jag är glad att jag vågade acceptera hans fråga inför de unika dokument han anförtrodde mig, om de avgörande ögonblicken under hans uppväxt, om det som format hans världsbild, om hans gigantiska verk och hans solidariska engagemang för den svage, varhelst han befann sig, i Afrika, i Palestina eller här hemma.

En stor författare och kamrat har lämnat mig i sorg. I ett av de sista mailen skriver han att han nu känner sig stark igen och ska börja skriva nytt.

Henning ville att jag skulle erbjuda filmen till SVT och public service i andra länder om några var intresserade. Så har jag gjort och SVT kommer att visa filmen som är 50 minuter lång redan nu på onsdag.