Gott, Nytt och ”Fritt” filmår väntar oss.
Jag har tidigare berättat om alla de ”politiska föreskrifter och krav” som ställts av Svenska Filminstitutet för att en film ska kunna få ekonomiskt stöd. Men nu har den nya Kulturministern Jeanette Gustafsdotter satt ner foten och markerat att ”armlängds avstånd” ska råda mellan Politiken och Konsten och ligga till grund för den framtida filmpolitiken. Hurra, säjer jag. Och tack! Vi är åter fria!
Jag ska villigt erkänna att när jag först fick höra namnet på den nya Kulturministern så blev jag besviken och tänkte att ”ännu en minister utan förankring i filmlivet och kunskap om filmens villkor”. Men att den nya Kulturministern, som ett av sina första beslut bestämde sig för att befria filmen från politisk styrning, fyllde det mig med en oerhörd glädje! Nu har vi granterats samma frihet och kreativa mångfald som i Norge, Danmark och Finland. Nu kan vi förhoppningsvis producera lika bra filmer som våra grannländer lyckats med.
Jag har tidigare berättat om hur jag tvingades resonera inför finansieringen av min senaste långfilm ”Brevfilmen”. Jag insåg att i filmen förekom det fler män än kvinnor och alltså ingen jämlikhet, något man ofta som dokumentärfilmare tvingas inse är fallet om man vill skildra dagens samhälle. Inte heller hade jag med någon HBQT-person eller barn.
Jag insåg att jag inte heller kunde uppfylla de övriga politiska krav som föreskrevs av Filminstitutet. Jag bestämde mig för att avstå från att göra den omfattande och tidsödande ansökan om produktionsstöd som krävs och bestämde mig för att finansiera filmen själv. Jag sökte stipendier. Tillsammans med dessa, min pension, egna besparingar och några rabatter från arbetskamrater lyckades jag få ihop de dryga 400.000 jag behövde. Filmen fick sin premiär under pandemin, antalet besökare i en biosalong begränsades då till 8 personer/föreställning. Få vågade sig till biograferna. Jag förlorade hela min insats.
Inför den nya film jag planerar har jag under några månader arbetat med att söka nya stipendier för att få ihop nytt produktionskapital. Min glädje med den nu utlovade friheten från politisk inblandning är därför stor, dörrarna till Filminstitutets fonder står åter öppna. Men reformerna måste gå vidare. De groteskt generösa bidragen till marknadens kommersiella filmer måste begränsas och den konstnärliga filmens miserabla villkor förbättras. Om man som fri filmare vill söka produktionsstöd måste man först ha en Producent från den kommersiella branschen liksom garanterad distribution med sig i ryggsäcken. Förhållandet borde vara det motsatta: om ett produktionsstöd först utlovas från Filminstitutet borde detta som ”ett erbjudande” kunna locka de kommersiella producenterna att satsa på den konstnärliga filmen.
Men låt oss först glädjas åt att Konsten är fri och berättarglädjen, som så länge saknats i den svenska filmen, kan ge oss en ny film, med flera röster och större mångfald än vad det gångna decenniets repertoar erbjudit.
I en tid då soffan där hemma blivit streamingens tempel borde den självklara uppgiften för Filminstitutet vara att stödja den fria, konstnärliga filmen på biograf. Ett arbete Filminstitutet nya VD Anette Novak, inklusive styrelse, omgående har att ta itu med!
Foto: Vargklo, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons
