Filmlag istället för avtal
Efter 50 år med ett Filmavtal, som för länge sedan passerat bäst före datum, låter Kulturminister Alice Bah Kunke meddela att Staten tar över ansvaret för kulturpolitiken på filmens område. Det är bra, det är till och med mycket bra, filmarbetarna har krävt detta de senaste trettio åren.
Problemet är dock att Filmavtalet sedan decennier varit underfinansierat, konstruerat som det är genom en 10%-ig avgift på biobiljetten. Vi vet nu att publiken ser film på andra ställen än på biografen vilket orsakat denna brist på pengar. Det fattas idag hundratals miljoner för att finansiera den film som i alla fall görs, men inte längre ses på biograf. Man laddar ner, man köper inte ens dvd längre, man vill ha filmen i soffan direkt i hemmabioanläggningen.
Om Staten nu går in med lika mycket pengar som finns i nuvarande Filmavtal räcker inte detta. Svenska Filminstitutet som har till uppgift att stödja produktionen går numera bara in med 40%, max 50%, i stöd till en film. Resten, de 60% som fattas, måste man finna på annat håll, i första hand hos tv- och streaming-bolagen. I en ny helt statlig stödanordning måste man lägga till pengar, rejält med pengar, ja, betydande belopp. Har Staten råd med det?
Men det räcker ingalunda med pengar. Stödformerna är i dag utformade som ett näringslivsstöd, inte ett stöd till den konstnärliga filmen, den film som gjort Sverige till ett uppmärksammat filmland. Så t.ex. slänger ett ”automatstöd” ut pengar på vad skräp som helst. Det har vi fått nog av. Ändå talar nu Kulturministern om att ett ”marknadsstöd” ska finnas – det låter som gammal musik i ny tonart? Och hur blir det med det skandalösa efterhandsstödet som ger mest pengar till de filmer som setts av störst publik, mest alltså till den som redan har? Är det inte dags nu att kasta loss från marknadens bojor?
Vad det handlar om är att åstadkomma ett helt nytt tänkande för att möta den ungdomsgeneration som knackar på dörren till filmbranschen, att hitta stödformer till filmen var den än visas, att förkorta finansieringsvägarna för kvinnor såväl som för män, att låta Svenska Filminstitutet självständigt producera och distribuera film, att gynna filmforskningen och teknikutvecklingen, att möjliggöra fristående produktionsenheter och allt annat däremellan, kort sagt bygga en väg för filmen som kreativ konstart.
Mycket har sagts om konsulenterna och deras makt. Frågan är om denna institution är den smartaste och enda saliggörande lösningen? Andra modeller har prövats tidigare, andra länder har alternativa lösningar. Detta och mycket annat tycker jag Kulturministern ska tänka över när hon räknar slantarna i kassakistan. Kan den svenska filmen återfå sin tyngd och livskraft? Står vi inför en ny tid? Är det äntligen dags för konstnärerna?
