Filmkonsten som tävling

Det ska delas ut Guldbaggar till Årets Bästa Filmer. Jag läser en lista från Svenska Filminstitutet med de olika ”tävlingsbidragen”. Det står så: ”tävlingsbidragen”. Som om det handlade om simning, 50 meter kortbana. En av ”de tävlande” säjer att ”vinna” varit en dröm sedan länge. I tidningen talas det om ”guldglans”.

Hur kommer det sig att Filmen förvandlas från konstart, ett sätt att uttrycka sig, att kommunicera, till att bli en ”tävling”?

Jag minns när jag en gång i min ungdom läste en artikel i tidningen att ingenjören, filmkritikern och den socialdemokratiske aktivisten Harry Schein tagit initiativ till en filmreform som skulle ge oss ett institut till den konstnärliga filmens försvar, detta i en tid då bolagen i den kommersiella filmbranschen genom sin produktion av ”Åsa-Nisse-filmer” och annat skräp höll på att fullständigt utplåna ansträngningarna att producera konstnärligt värdefull film, film som gav uttryck för vår tid och gestaltade våra liv.

Konstnärerna fanns där men gavs inte tillfälle att kommunicera sina visioner inom filmen. Reformen skulle med hjälp av s.k. kvalitetspremier locka direktörerna i den kommersiella filmbranschen att riskera sitt kapital i en produktion av mer meningsfull karaktär. Det var grundidén. Direktör Schein hade sålt sitt eget företag och blivit ekonomiskt oberoende och kunde tillsammans med sina socialdemokratiska kamrater demonstrera på 1 maj för genomförandet av en reform som skulle ge oss ett Svenskt Filminstitut.

Filmbranschen var måttligt intresserad, särskilt som reformen skulle bekostas genom en skatt på biobiljetten. För att locka filmbranschen innehöll reformen från början en fond som kallades A-fonden ur vilken de kommersiella filmbolagen fortsatt skulle kunna hämta medel för sin produktion av vad Harry Schein då kallade ”skitfilmer”. Andra fonder skulle bekosta produktionen av mer värdefull film och belönas med kvalitetspremier. Den kommersiella filmbranschen satt kvar i orubbat bo då biograferna var en förutsättning för att en film skulle bli av och få distribution. Reformen innehöll också tillskapandet av en Filmskola.

Med vår film ”Dom kallar oss mods”, som Jan Lindqvist och jag gjorde när vi kommit in på Filmskolan, belönades med en sådan kvalitetspremie. När vi sedan ville gå vidare och göra en film om utvecklingen i vårt land var inget bolag i den kommersiella filmbranschen intresserat av att satsa på en sådan film, ingen skulle vilja se en sådan film, sas det. Vi filmade slut på de kvalitetspremiepengar vi fått och istället för en långfilm blev det en kortfilm på en halvtimme. Vi drog slutsatsen att vi måste ha och förfoga över en egen kedja biografer för vår distribution. Vi startade Folkets Bio, som blev vårt hem och snart fyller 50.

Decennier av kontroverser, bråk och skandaler följde under det att filmarna ömsom flyttade fram sina positioner, ömsom trängdes undan. Inte minst kom filmarnas fackliga arbete, underledning av den radikale ordföranden i Sv. Teaterförbundet Rolf Rembe, att resultera i krav på en helt ny kulturpolitik på filmens område. Som resultat kom under en tid stöden till den värdefulla filmen att beviljas av två olika nämnden, en där den kommersiella filmbranschens ledamöter satt och en där representanter för filmarna själva satt, en konstruktion som accepterades av Harry Schein. Under flera år resulterade den i flera värdefulla filmer. Dessvärre lyckades de kommersiella krafterna i branschen få denna ordning avskaffad.

Under de senaste decennierna har den kommersiella filmbranschen, under en tid av övergång från det analoga till det digitala samhället, mer eller mindre avskaffat sig själv, genom att biograferna som den ursprungliga Filmreformen byggde på, förlorade sin centrala plats i och med att tv-soffan blev den nya biografen. Svenska Filminstitutet blev med allt fler anställda istället en plats för politisering av filmen som medium med en rad krav på hur en film skulle se ut. Samtidigt gödslades den kommersiella filmen med bidrag i form av marknadsbidrag, publikstödsbidrag och efterhandsbidrag till särskilt lönsamma filmer, de redan belönade belönades mer. Allt fler initiativ till produktion av en från marknaden fri och värdefull film har efterhand misslyckats. Istället har Filminstitutet, som mjölkko för resterna av den kommersiella filmbranschen, manifesterats.

När Staten för några år sedan övertog det finansiella ansvaret för Svenska Filminstitutet knöt många förhoppningen till att denna reform skulle innebära slutet för en era av stöd till den kommersiella filmbranschen. Förväntningarna var stora om en stärkt insats till produktion och distribution av den fria, konstnärligt värdefulla filmen. Så blev inte fallet. Staten svek. Film betraktades i första hand som en näringsverksamhet, inte en kulturform i sig. Därmed missgynnades kvalitetsfilmen. Svenska Filminstitutet med sina 160 anställda konserverades på bas av den gamla branschens struktur för att hålla marknaden under armarna. En ansökan om produktionsbidrag kan t.ex. nu inte sökas om inte först några av marknadens övriga kommersiella aktörer på förhand delfinansierar projektet. Därtill måste filmen ha en distributör garanterad innan filmen ens är inspelad.

Så kom det sig då att de producerade filmerna blev till ”tävlingsbidrag” med priser i form av Guldbaggar istället för den frihet och kommunikation vi alla ville ha. Prispallen blev målet.

Foto: Ur ”Godheten”, en annan sorts film.