Filminstitutet på bar backe
Författaren och historikern Henrik Berggren skriver i Dagens Nyheter om filmregissören Jan Lindqvists filmprojekt ”Tiden är en dröm”. Det är en stillbildsfilm vars två första delar tidigare haft premiär men som nu nekats bidrag till den avslutande tredje delen av Svenska Filminstitutet.
Svenska Filminstitutet är sedan tillkomsten 1963 den centrala institutionen på filmens område med uppgift att producera, visa och sprida den svenska filmen. Samma år tillkom också Filmskolan där Jan Lindqvist och jag som elever gjorde ”Dom kallar oss mods”. Efter att ha slutat skolan fick jag frågan av VD Harry Schein om jag ville hoppa in och ta ett administrativt jobb på Filminstitutet och det gjorde jag. Då hade Svenska Filminstitutet ett mindre kontor vid Hötorget på Kungsgatan med en handfull anställda medarbetare. Mitt arbete blev kortvarigt, jag sa upp mig för att försöka leva som fri filmare.
I dag har Svenska Filminstitutet ett stort hus på Gärdet i Stockholm och har vuxit för varje decennium och blivit den dominerande institutionen på filmens område. Det som började med en handfull medarbetare har nu vuxit till över 150 anställda, en måttlös expansion, särskilt under Anna Serners tid som VD. Men redan tidigare hade Åse Kleveland kritiserat denna ohämmade tillväxt när hon var VD. Denna utveckling har resulterat i brist på pengar till verksamheten, när väl lönerna till de anställda betalats ut.
Det är dyrt att göra film, en film idag kräver en budget om ca 40 miljoner kronor. Filmarna kan söka ekonomiskt stöd hos Filminstitutets olika konsulenter med ansvar för spel- och dokumentärfilm. I decennium efter decennium har jag och andra kritiserat hur Svenska Filminstitutet kommit att svika sitt uppdrag och ansvar trots sin ständigt ökande makt.
En ny chef för Filminstitutet har just setts ut, Anna Croneman, ett utmärkt personval, som nu ärvt denna strukturella problematik att lösa.
För att spara pengar har den nya ledningen tvingats avskeda en av konsulenterna för den dokumentära filmen, som vad jag förstår, inte anses lika viktig som spelfilmen att stödja. Det är det som nu bl.a. drabbat Jan Lindqvists tredje del av i sin filmsvit. Det finns inga pengar.
Vid tiden för min tredje spelfilm, ”Innan vintern kommer”, insåg jag allvaret i situationen med att inte bara pengarna tagit slut utan vad värre är: själva målsättningen för Filminstitutets verksamhet. Jag såg ingen väg framåt i den värld där Svenska Filminstitutet reducerats till en simpel spelare där Marknaden bestämmer reglerna. Film som Konst är längre inget mål att sträva mot. För att kunna fortsätta som filmare drog jag slutsatsen att jag tvingas lösa ekonomin på egen hand och har nu lyckats finansiera mina två senaste dokumentära långfilmer själv.
I det prekära läge som råder på Svenska Filminstitutet har jag ett förslag som kan lösa situationen för Jan Lindqvists tredelade Opus. Jag föreslår att Svenska Filminstitutet tar ett banklån för att bekosta färdigställandet. Så gjorde en gång Jörn Donner när han var VD för Svenska Filminstitutet (1978-1982) för att Ingmar Bergman skulle få göra sitt mästerverk ”Fanny och Alexander”. Det blev visserligen då ett jävla liv i pressen här hemma men rekord i Oscars i USA. Jörn Donner visste vad som var viktigt och rätt att göra när han var utsedd till chef för Svenska Filminstitutet.
