Film som massmedium
”Liksom alla andra marknadsprodukter förkroppsligar filmen konsumentens smak, den är en handelsvara i stort sett tillverkad för den stora massan.”
Kornej Tjukovskij, ryska författare, 1882-1969
På fredagar i SvD pryds första sidan av stora bilder ur veckans filmpremiärer, samt betyg på filmerna, 2:or eller 6:or. Vilken annan konstart, romaner, teater, musik, behandlas på samma sätt? Varför just film?
Filmen är ett massmedium. Biografen är den plats man går för att konsumera film. När det nya mediet, Televisionen, slog igenom och blev det nya marknadstorget, hotades filmen som massmedium. Ingenjören och den socialdemokratiske aktivisten Harry Schein lanserade då idén att biograffilmen måste stödjas. Filmen som vänder sig till en stor publik var hotad. Filmreformen från 1963 bygger på filmen som massmedium. I dag har Staten tagit över det ekonomiska ansvaret för filmens överlevnad som massmedium.
Detta präglar hela regelverket för Svenska Filminstitutet verksamhet. Filmen skall vända sig till en stor publik, de ekonomiska stöden är utformade därefter med både livrem och hängslen. Man kan söka stöd både till filmernas produktion som distribution förutsatt att filmerna vänder sig till den stora massan på biograferna.
När jag gjorde ”Ett anständigt liv” genomförde jag filmen utan allt ekonomiskt stöd fram till att jag hade en färdigklippt men ej ljudlagd slutversion av filmen. Först då sökte jag om medel för filmens tekniska färdigställande, ljudläggning, mix, ljussättning och 35mm kopior. Vid det laget hade jag tillsammans med filmande kamrater byggt upp Folkets Bio så att jag var garanterad att filmens visades på biograf. På samma sätt med ”Brevfilmen”. Är man intresserad av filmen som uttrycksmedel för det man vill berätta, för filmen som en konstart, har man föga hjälp av Svenska Filminstitutets ekonomiska medel.
När Svenska Filminstitutet förstatligades hade filmarna stora förhoppningar om att kopplingen till kravet om en stor publik, om filmen som massmedium, skulle strykas. Så skedde inte. Istället har kravet om en stor publik inneburit att man som filmare och upphovsman ses som misslyckad om filmen inte blir en kommersiell succé. Filmen man gjort kan som konstnärligt uttryck vara hur bra som helst men har den inte nått masspubliken ses den som misslyckad liksom de bakom den. Den konstnärliga filmen har missgynnats av, låsts inne och hämmats i sin utveckling av kravet på en masspublik på biograf. Så många filmer har inte blivit av som borde ha producerats.
Med nätet har allt förändrats. Den generation som växer upp idag med en mobiltelefon i handen vet ingenting om filmen som massmedium. Denna generation har datorn i skolan som arbetsredskap och nätet som ett svar på alla frågor. Via sociala medier, Facebook, poddar och Instagram kan man nå det man för stunden är ute efter. De bryr sig inte det minsta om ifall film är ett massmedium för biograf eller inte. Detta faktum har totalt revolutionerat förutsättningarna för filmen. Svenska Filminstitutets regler och verksamhet är inte anpassad till denna nya situation.
Den generation, som växer nu efter den stora medelklassens måttlösa och systemförändrande kommersialism och marknadsanpassning, måste finna sin väg, börja om, med eller utan ”likes” och ”följare”. De kommer att finna sin värld, de kommer att leta efter sina filmer, de kommer att finna sina filmer på Folkets Bios repertoar. De utgör vår framtida publik. Jag är full av förtröstan. Jag kommer att stå i dörren igen och glatt riva biljetter. Framtiden tillhör kvalitetsfilmen och de biografer som visar den.
