”En hyfsat stabil nivå”

Jag vaknar och sätter på radion. Den skottskadade tonåringen har avlidit, är det första jag hör. Polisen har ingen misstänkt. Som det brukar vara.

Jag bor på landet. Häromdan var vi och handlade i vår närmaste stad, det slår mig att vi inte ser en enda polis under hela dan. Veckan därpå lika dant. Inte en polis.Var är alla poliser? Jag minns när vi, hela familjen för säkert femton år sedan, under en vecka tillbringade i Nice på Franska Rivieran.

-Det måste hänt en olycka, ropar min son.
-Vaddå olycka? Säjer jag och ser mig omkring.
-Alla poliser! Det är ju poliser överallt, säjer sonen.

Jag förklarar att det här är en normal dag i en normal fransk stad och att här finns mycket poliser på gatan som patrullerar och finns till hjälp om något skulle hända. En vanlig dag, helt enkelt.

Luleå, Kärrtorp, Borås, Kristianstad, Skurup, Tensta, Malmö, det skjuts över hela Sverige. Antal skjutningar det första halvåret är uppe i 180, en varje dag, en person dör per vecka till följd av skjutningarna.

I tidningen läser jag att kriminologen Manne Gerell vid Malmö Universitet (SvD 9.8.21) säjer att skjutningarna ”legat på en hyfsat stabil nivå” de senaste åren.

”En hyfsat stabil nivå” – är det vad vi ska nöja oss med, att det som händer är ok, att situationen år efter år är stabil? Vems värdering är det han förmedlar?

I samma tidning läser jag Bloombergs topplisa över världens miljardärer. Tidningen har från listan plockat ut de tio rikaste miljardärerna i Sverige. Deras samlade förmögenhet uppgår till ofattbara 1.160 miljarder. Jag har svårt att föreställa mig summan och för att få en jämförelse slår jag upp vad den svenska statens olika utgiftsposter utgör per år. Jag finner att den totala summan för statens alla utgifter råkar uppgå till i stort sett samma summa, 1.160 miljarder.

Låt oss ta 10 % av denna summa och se hur långt den räcker. Blott dessa tio procent skulle räcka till att bekosta hela Rättsväsendet under 2 år. Eller hela kulturbudgeten under mer än 7 år. Jag menar nu inte att vi ska ta tio procent de rikas förmögenhet men jag undrar om värderingen ”En hyfsat stabil nivå” också gäller de förmögnas inkomster.  Skulle man inte kunna tänka sig att en del av de allra rikaste förmögenhet kunde användas till allas vårt gemensamma samhälle, som trots allt varit en förutsättning för dessa rikedomars intjäning. Till att skaffa fler poliser t.ex.

Bilden av de Rikaste och deras förmögenheter har gett oss och förmedlar alltjämt idealet och föreställningen att det viktigaste i livet är att bli så rik som möjligt. Jag menar att detta blivit en grundläggande uppfattning i vårt moderna samhälle, att denna värdering förväxlats med livets mening. Denna dyrkan av Mammon genomsyrar hela samhället och utgör basen även för politiska beslut. När skolan privatiserades, när sjukvården och apotek gick samma väg var det främsta målet att det privata kapitalet skulle ges tillfälle att ytterligare berika sig. Annars skulle man lämna landet. Följderna blev bl.a. uppfattningen hos vissa ungdomar att: ”varför ska jag gå i tråkiga skolan när jag kan tjäna 100.000 i månaden på att sälja knark?”

”En hyfsat stabil nivå”?