Astrid Lindgren och jag

-Stefan, ta telefonen! Det är Astrid Lindgren i luren! Ropar Lena på FilmCentrum.
-Va? Astrid Lindgren?

Jag tar luren, jo, det är Astrid Lindgren. Hon har sett ”Narturens hämnd” (1983) och vill framföra sitt varma tack för filmen, som hon berömmer så att jag blir generad.

Detta samtal skulle bli upptakten till mer än ett decenium av kontakter med Astrid. I någon veckotidning minns jag att jag i en intervju sagt att jag hade Pippi Långstrump som ideal, också jag sov med ”fötterna på huvudkudden”. Jag minns hur rörd jag blev när kritikern Nils-Petter Sundgren i sin recension av min film ”Goda människor” skrev att filmen var ”Mycket svensk, rörande, vacker…en film i den svenska traditionen från Selma Lagerlöf till Pippi Långstrump”.

När jag gjort ”Hotet/Uhkkadus” om samernas situation efter Tjernobyl-katastrofen fick jag en bok av Astrid Lindgren med dedikation: ”Egentligen skulle du ha all världens dyrbarheter till tack för Hotet. Tack, tack.” Och i ett brev skriver hon: ”Lycka till med din välsignelsebringande verksamhet”.

Ett nytt brev fick jag efter ”Jag är din krigare” 1997, där hon med liten, svag och knackig stil skriver: ”Nu har jag med min ytterst svaga ögon sett din underbara film. Den är ett inlägg i en kolossalt nödvändig debatt. Det skulle behövas flera sådana filmer. Tack.”

Jag kan utan omsvep säja att Astrids stöd varit en avgörande orsak till min fortsatta verksamhet.
Tack Astrid.