Vad är själen?

I dagligt tal säjer man att själen är människans sjätte sinne. Aristoteles skrev 3 böcker om själen och dess existens, mer eller mindre veteskapliga definitioner av vad själen är.

För mig är själen vad man vill göra med sitt liv.

För 40 år sedan gjorde jag en långfilm som jag gav titeln: ”Själen är större än världen” Den handlade om en idrottsman, en diskuskastare som ville nå sitt mål, att bli den idrottsman som kastade en diskus längst i världen. Filmen slutar med en sekvens där han också når sitt mål. I filmens slutsekvens  berättar han stolt om detta för sin kollega i USA, också han diskuskastare. Jag tyckte det var en enastående bedrift. Men hans själ? Var den nöjd?

Min egen själ handlar om att i vårt samhälle kunna existera och formulera sig som en fri människa och medborgare. Så fri man nu kan bli i vårt samhälle, där tillhörighet är den grundläggande formen av existens, fri i förhållande till det nätverk av beroenden ett samhälle bygger på, fri i den form som Den Franska Revolutionen postulerade som grundläggande: ”Liberté, Egalité, Fraternité”.

Att göra en film förutsätter tillgång till kapital. Om man inte själv har det kapital som krävs tvingas man offra sin Frihet. Man är beroende av att söka kapital: på en marknad, eller hos en institution som har till uppgift att stödja produktion av film. I början av mitt liv, innan jag förstod så mycket av vad som krävdes för att göra en film, bestämde jag mig för att söka mig en utbildning på den då nystartade Filmskolan under tak av Svenska Filminstitutet.

Där träffade jag Jan Lindqvist och vi blev kompisar. Vi var båda arga över att den nystartade Filmskolan hade så lite att erbjuda av meningsfull undervisning. Vi fick då idén att ansöka om att få ut det kapital man avsatt för vår utbildning för att istället själva skapa oss erfarenhet genom att göra en film. Märkligt nog gick Kollegiet med på vår ansökan, förmodligen trötta på att ständigt höra våra klagomål. Ytterst var detta bakgrunden till att vi kunde göra ”Dom kallar oss mods”, fortfarande som elever på skolan. Vi slapp skolan och erövrade den Frihet som var förutsättning för filmens tillblivelse och utformning.

Min dröm att få göra en film hade uppfyllts. Jag hade kommit in på Filmskolan med hjälp av ett intyg från min mentor, filmregissören Arne Sucksdorff. Men hur skulle jag nu komma vidare om Friheten var en förutsättning? ”Dom kallar oss mods” ville ingen distributör ta sig an förutom ett företag som distribuerade porrfilm. I en sådan situation ville jag inte hamna igen.

Jag drabbades av en kris och det tog många år innan jag förstod att Frihet inte fanns inom Systemet, vi var tvungna att erövra den själva. Vi måste ha en egen biograf där våra filmer kunde visas på våra villkor. Det tog dock flera år innan vi som Folkets Bio kunde öppna vår första biograf i Stockholm.

Huvudrollskaraktärerna från ”Dom kallar oss mods” hade blivit mina kamrater. När det nya drogsamhället i första hand slog rot bland arbetarklassens barn, kom de att bli offer för dess framväxt, som så många andra. Ingen brydde sig, tystnaden var total. Folk dog på gatan. Jag såg det som min uppgift att berätta om det. På ett jobb i filmbranschen träffade jag fotografen Per Källberg. Vi började filma utan att ha några pengar, lånade filmutrustning och film och fortsatte så utan pengar men med Frihet att filma det vi ville. Det tog år. När pengarna vi tjänat tog slut fortsatte vi ändå. En dag fick jag idén att sälja den film, som ännu inte fanns, till SVT. Av Nils Petter Sundgren, som arbetade på SVT och tyckt om ”Dom kallar oss mods”, fick jag 100.000 som förskott. Den Frihet jag sökte var ett faktum. När filmen till slut var klar och blev en succé betalade jag tillbaks de pengar jag fått och filmen fick sin premiär genom Folkets Bio.

Med intäkterna för ”Ett anständigt liv” var jag nu Fri att fatta beslut om vilken ny film jag nu ville göra. Mitt intresse för människans förhållande till Naturen och exploateringen av den gjorde att jag ville undersöka hur detta förhållande gestaltade sig. Det blev så småningom ”Naturens Hämnd”.  Men pengarna tog slut. Då uppfann jag den idé, jag kom att kalla min ”Robin Hood-teknik”, dvs att ta från den som har kapital och ge till den som inga pengar har, nämligen jag själv, som vill göra en film i största möjliga Frihet. I det här fallet skrev jag till Naturvårdsverket och beskrev den idé jag sa mig arbeta med, nämligen hur bra Naturvårdsverket var och som arbetade bäst av alla våra institutioner. Jag räknade med att detta smicker skulle ge mig ekonomiskt stöd till filmen och så blev också fallet. Jag fick åter den Frihet jag sökt. När jag sedan istället kom att kritisera Naturvårdsverket för att svika sitt ansvarsområde i filmen, krävde verket att få tillbaks de pengar man gett mig. En kamrat rådde mig att inte betala tillbaks några pengar, de hade ju miljoner, jag ingenting. Jag stod då på mig. Ingenting hände.

Friheten, och inga andra hänsyn, blev den avgörande faktorn för att jag skulle kunna göra en film.  Jag ville göra en spelfilm som krävde ett stort kapital och jag sökte därför pengar från Svenska Filminstitutet. För att leta inspelningsplatser hade jag sökt mig till Norrland. Då exploderade kärnkraftverket i Tjernobyl. Jag bestämde mig snabbt för att göra en dokumentärfilm, för de spelfilmsmedel jag beviljats, om hur olyckan och de radioaktiva molnen skulle komma att påverka naturen och människorna i norr där jag befann mig. Det blev 3 filmer om samerna. ”Uhkádus”, ”Jåvna, renskötare år 2000” och ”Same-Ätnam”.

Jag har gång på gång sett till att hitta Friheten. Och så har det fortsatt. Mina två senaste långfilmer, ”Brevfilmen” och ”Själen för fan”, har jag lyckats finansiera med egna medel i första hand.