Min kamrat konstnären Ulf Dageby är död

 -Du behöver inte betala mig något arvode.

Det var så han sa, det var sådan han var.

-Det här handlar inte om gaget, det handlar om det andra, det som är viktigt.

Härom veckan hade jag skickat tio bilder ur ett kommande projekt till honom. Jag hade ställt frågan om han kunde tänka sig att komponera musiken.

Ulf har gjort musiken till mina filmer, minst ett dussin, från ”Ett anständigt liv” (1979) till ”Själen för fan” (2024). Och nu hade vi börjat tala om ett nytt projekt, som mest bestod som en idé, ett utkast mer än ett färdigt manus.

 Så var det ofta. Idén, avsikten med filmen var det viktiga. Vad var det vi ville berätta? 

Och det var ofta bilder han ville ha att utgå ifrån i sitt komponerande. 

Vi talade ständigt om musik, tipsade varandra om både ny och gammal musik, kom med förslag att lyssna till, nya artister, nya cd, nätet osv. Nu hade vi hittat en ny inspirationskälla i den 98-årige ungerske tonsättaren György Kurtág, som med minimala medel söker förmedla en stämning, en känsla. 

Ibland kom musiken först, dvs jag fick musik först innan jag ens filmat färdigt och än mindre börjat klippa. Då fick filmen rätta sig efter musiken så att bild och musik smälte samman till ett uttryck.      Så många timmar, så många veckor, så många månader vi lagt ner!  

Ibland var musiken för bra för filmen, andra gånger förstärkte musiken filmens uttryck, målet var alltid att man inte skulle tänka särskilt på musiken eller på bilden utan uppleva det uttryck filmen ville förmedla.

Under snart 50 år pågick dessa samtal, detta samarbete och nu vet jag inte vad jag ska ta mig till.  Jag känner bara en djup sorg. Jag saknar Ulfs emotionella intelligens, hans känslighet, hans mottaglighet, hans genuina engagemang, hans skaparförmåga, hans kompromisslöshet, hans djupa medmänsklighet, hans kritiska och sociala engagemang.

Ulf sista skiva från 2019 med titeln ”Ulf Dageby Band” hade ett kraftfullt uttryck, sprungen som den var ur en livskris. Jag lyssnar ofta på den. Men i dagspressen hittade man inte en rad om den, inte en enda skivrecension. Det sårade Ulf djupt. Musiken var ju på liv och död. Men man ville ha ”Livet är en fest”.  Om och om igen.