Vår tids Själanöd

För drygt ett år sedan färdigställde jag en film 40 minuter lång med titeln ”Själen för fan”. Den visades på diverse biografer under våren 2023.

Efter det fortsatte jag filma på ett projekt som skulle kunna bli en ny ”Brevfilm”. Tänkte jag. Men ju mer jag filmade desto mer märkte jag att jag inte var riktigt klar med ”Sälen för fan”. Jag trodde att jag var klar med själva motivet i filmen och därför färdigställde jag den i kortfilmens form. Men temat som sådant lämnade mig inte i fred.

Alltsedan den flera år långa Pandemin hade jag plågats av den isolering sjukdomen medfört, jag gick inte längre på bio, jag såg allt färre konstutställningar, telefonen ringde alltmer sällan och jag själv kom nästan att sluta ringa till vänner och dem jag kände och umgicks med. Jag kom, utan att jag märkte det eller reflekterade särskilt mycket över det, att jag blivit ensam. Nätet kom att ersätta det sociala livet, eller rättare sagt: det jag trodde var livet. Det sammanhang jag levde i krympte.

Jag har tidigare i annat sammanhang berättat hur jag haft ett konstnärligt credo om att försöka filma åtminstone en bild om dagen. Jag samlar på bilderna i ett ständigt ökande lager, utan att jag vet vad bilderna ska komma att användas till, mest för mig själv, för att hålla mitt seende och min skaparförmåga levande.

Kanske har det med min ålder att göra, jag är 83 år (genomsnittligt lever en man 81 och ett halvt år). Mitt lager av bilder och situationer växte med åren och pekade mer och mer i en viss riktning. Mer och mer oroade jag mig för utvecklingen i vårt land. Vart var vi på väg? Medborgaren, tänkte jag, brydde sig allt mindre om grundläggande värden som demokrati och yttrandefrihet. Var det konsekvenser av Pandemins isolering och därmed sammanhängande brist på debatt och kontakt människor emellan? Eller var det så att medborgaren i gemen kommit att förvandlas till någon ”vars själ ligger i plånboken”,  en omständighet den vassa författarinnan Anna Maria Lenngren formulerade redan för 250 år sedan.

Jag tänkte att det jag filmade utvecklades alltmer till att bli en fortsättning av ”Själen för fan”, en del 2. Går det an?… Och går det att göra? I en bok, som skildrar författaren Ernst Hemingways liv och verk, läser jag att Hemingway fastnat i slutarbetet av ”Farväl till vapnen”, och när han var tvungen att svara på frågan hur det gick med det komplicerade arbetet svarade han att han höll på med 38de versionen. Jag tog det som en tröst i ångesten över mitt eget filmande och ringde min klippare och frågade vilken version vi höll på med.
-32:a versionen, fick jag till svar.
Jag tog det som en tröst och bestämde mig för att det var ”Själen för fan” del 2 vi arbetade med.
Det gäller bara att hålla ut. I det nya numret av filmtidskriften ”FLM” läser jag som inledning ett Nyhetsbrev som börjar så här:

”Bästa läsare,
Herregud, vad tråkigt det är med godhet”.
Och tar en film av Roberto Rosselini som exempel.

Jag kommer att tänka på vad skådespelerskan Jennifer Coolidge sa i samband med Oscars-utdelningen: ”Jag vill tacka alla onda gays”.
Vad är det som är så irriterande med godhet som tema?

Jag tänker på min egen film ”Godheten” som reflekterade över den tidens samhällsfrågor. SVT stoppade ”Godheten” från visning, trots att man varit med och finansierat den. Man skyllde då på att den kunde påverka det förstående valet. Men man har inte heller visat den därefter. Varför det är så är det ingen på SVT som kunnat förklara för mig. Det har gått 11 år. Under tystnadslöfte har jag fått förklaringen att ”filmen kritiserar kapitalismen, som är grunden för vårt samhälle”. Och det får man inte göra. Men det var det ingen i SVT:S administration som vågade stå för och säja högt.

Godheten som tema? Vi lever i en tid av grasserande själanöd. Efter Pandemin kom Rysslands överfallskrig mot Ukraina, följt av tragedin i Gaza och på Västbanken. Överallt tecken på brutalitet och känslolöshet, bristande solidaritet och egoism. Intolerans, orättvisor och självbedrägligheter bidrar till bilden. Inte minst därför måste jag genomföra ”Själen för fan”, även om det så blir i en version nummer 40. Det blir min 20e långfilm.