Min kamrat Kristian
De senaste dagarna har jag förgäves gått till brevlådan och tittat.
Kristian lovade att skicka två av sina böcker som jag inte läst. Igår fick jag veta att jag aldrig kommer att få dem. Kristian är inte längre i livet.
Kristian skrev en av de bästa böcker som skrivits i det här landet ”Yarden” från 2009. Den kom att uppfattas som arbetarlitteratur, en skildring av det ”nya” kalla Sverige med sin girighet och brist på empati. Men den var så mycket mer: mot en självbiografisk bakgrund skildrar Kristian förlusten av de VÄRDEN vi alla trodde var eviga: människovärde, gemenskap och solidaritet.
Kristian förde den ensamma människans kamp för respekt och rätt till människovärde, mer eller mindre som ett rop på hjälp. Det genomsyrade all hans poesi, prosa och dramatik i bok efter bok.Han var sin hemstad Malmö trogen, liksom sin son, sin mor – som aldrig blev en mamma, och sin kärlek.
Jag hörde honom en gång tala om sitt verk på ett bibliotek, om vårt land och om vikten av att lyssna till den lilla människan som grunden för vår demokrati och jag tänkte att jag måste filma en intervju med honom. Den blev aldrig av. Nu hade läkarna gett honom två år att leva, berättade han. Han blev bara 56. Det var ett långt och turbulent liv.
Kristian Lundberg hörde till kretsen av De Stora Författarna. Han var en av dem.
Foto: Caroline Andersson Renaud, CC BY 4.0, via Wikimedia Commons